Med hjärtat i åtanken

Händelser i en väns vardag fick mej att sätta mej ned och tänka på allt det vi gått igenom. Händelser och skeenden som jag troligen inte än i denna dag vågat bearbeta till fullo.

Hur jag i all rädsla för sanningen inte vågat erkänna hur orolig och rädd jag egentligen varit varje gång jag fått sitta där på akuten med den som är det viktigaste som finns i mitt liv. Har väl försökt intala mej själv att det är inte så farligt för att inte låta oron ta över.  Har väl blivit lite fartblind med alla de gångerna som vi fått söka oss dit när hans rytm bestämt sej att ta en egen väg.  Och att sitta där och se på övervakningsmaskinen och förstå att de igen en gång kommer att söva ner honom för att "stöta honom". Att det är bara att åka hem och sitta och vänta att han ringer och berättar att det gick bra än en gång och att jag får komma och hämta hem honom efter några timmar.

Egentligen borde jag väl se det som att han måste nog älska mej mer än de flesta, för så många gånger som de har stannat hans hjärta så har han alltid kommit tillbaka till mej.

Länge kämpade han emot men i april blev det dags och han åkte ner till Tammerfors för ännu ett angiogram. Det visste vi att denna gång skulle det bli lite mera omfattande än förra gången. Och jag kan berätta att jag hade gjort vad som helst för att fått åka med. Det var ett helvete att gå här hemma och bara vänta... och vänta. Jag visste ungefär om hur det gick till och vad som hände efteråt så jag visste ungefär när jag kunde vänta att han ringde... om allt gått bra. Jag visste att han skulle ligga fullt uppkopplad på hjärtövervakning  dessutom med "stensäcken" på op-såret i ljumsken. Jag visste att det var bara att vänta och vänta....

Var en alldeles underbar känsla när telefonen äntligen ringde och jag såg att det var han. Ingreppet hade tagit 5-6 h men allt hade gått bra. Han var trött och ljumsken värkte. Men det han sa därefter fick mej flyförbannad. Han berättade att de hade just kopplat bort honom från den fulla övervakningen när de ringde från arbetet för att påpeka att de har minsann studerat och visste att man inte är länge sjukskriven efter dylika ingrepp och att han säkert återgår i arbetet följande vecka...

Kan berätta att vi visste om att själva ingreppet var småsaker mot det som följde. De hade nog förberett oss på att det blir ett helvete. Att de första 3 månaderna kommer att bli svåra och att det tar runt 6 månader för att ingreppet ska ge full effekt, men aldrig trodde vi att det skulle bli så kämpigt. Undrar hur många gånger han svor på att om han bara hade vetat så hade han aldrig lagt sej på op-bordet. När hjärtat går i galopp för 10. gången på en dag bara för att man dricker ett glas vatten så känns livet ganska meningslöst. Och när arbetsgivaren just i den stunden tycker att man borde infinna sej på palaver för att diskutera sin framtid önskar man nog att man aldrig ens försökt få ett bättre liv för sej själv och de som man man bryr sej om.

I allt detta skulle jag bara vara den starka och hålla ihop familjen. Och dessutom skulle jag vara lugn och harmonisk och helst åstadkomma underverk.

Kan berätta att jag lärde mej mycket på vägen. Lärde mej vad som faktiskt betyder något  och vad som bara är tomt prat. Lärde mej att när det är kämpigt så ser man nog vem som vandrar där med i uppförsbacken.


Sakta men säkert lägger vi den här krisen bakom oss också och ägnar oss åt vår nya familjemedlem, men ärren av de som inte förstod allvaret finns nog kvar för alltid. 

Sluta röka

Med 5 månader av rökstopp i bagaget måste man väl ta en stund av eftertanke. Jag valde väl kanske inte det enklaste sättet, men jag valde det sätt som jag kände var bäst för mej.
 Kan inte påstå att jag bara slutade, för processen (för det är nog en sådan att sluta röka) startade långt innan 14.5. 

Men just den dagen, just i den stunden hade jag bearbetat mitt inre så pass att jag var redo att ta klivet. Det blev bara så att när jag vaknade den där tisdagsmorgonen så visste jag att nu har jag slutat.

Visst, det finns allehanda hjälpmedel i strävan att bli rökfri, men när man har den tanken om varför man röker som jag har så blir alla dessa medel bara ett surrogat som man lätt fastnar i.

Tror innerst inne att för att kunna sluta röka så måste man förstå varför man börjat.


 Finns "Besserwisser" som påstår att tobaken är som en napp.... Jo, egentligen har de väl rätt fast det tar emot att säga. Åtminstone för min egen del. Jag vet ju att jag föll i fällan tillbaka efter att pappa dog, jag vet exakt de känslor jag hade när jag köpte första paketet då efteråt.




Nu kämpar jag med att få kontroll över alla de känslor som ledde till en tobak tidigare. För jag inser ju i all min stolthet över mitt rökstopp så är jag en fullständig "bitch" mot  de som delar det mest privata av mej.

"Vår styrka växer fram ur våra svagheter"
    -  Ralph Waldo Emerson