Så tomt

Nu har det gått 3 veckor sedan vi miste vår älskade hund, Heidi. Aldrig trodde jag att man kunde känna så djup sorg och saknad efter ett djur.  Men så var hon också en del av familjen i nästan 11 år. Vi visste ju att avskedets stund närmade sej, men trodde aldrig att den skulle komma så hastigt.

Tror nog att vi alla tänkte, då i den första stunden av sorg att;  aldrig mer vill vi gå igenom detta igen. Eller som sonen uttryckte det när vi gick ut från veterinären: "Hoppas jag aldrig behöver komma hit igen".

Första natten och morgonen såg vi skuggan av henne och hörde hennes tassande, för att ganska fort inse att hon finns bara inte här. Många gånger i de vardagliga rutinerna förväntade man sej att hon skulle komma tassande, för att ganska snabbt inse att hon lämnat oss för alltid.

Men sorgen har mer och mer övergått i en känsla av tomhet. Är ganska övertygad om att vi alla känner samma sak, nämligen: "Någon fattas oss". Att en plats i knasiga torparfamiljen nu är tom och  bör fyllas för familjen ska bli hel igen.

Hur många gånger har vi inte hört de senaste veckorna om hur bunden man är med en hund, hur mycket tid det tar att ha en hund. Har t.o.m. hört frågan: "Men är det inte skönt att vara hundlös?".

Nej, nej och NEJ!!!!

Tror att dotterns fråga förklarar det mesta. "Mamma, va gjord vi förr tå vi int had Heidi?".

Att ha hund fordrar mycket, men jag vill utveckla den tanken till att det fordrar mycket men ger desto mer.

Nu lever vi i en stilla förhoppning om att det finns en liten familjemedlem på kommande. Räknar dagarna och hoppas.

Är det så fel?

Har i flera dagar haft en tanke som surrat i mitt huvud. Hur jag än försökt förtränga den så har den pockat på uppmärksamhet om och om igen. Därför väljer jag nu att dela den tanken med er.

Vid två olika tillfällen, i två helt olika situationer har jag hört samma sak. "Om man visar att man bryr sej, så gör det situationen bara värre". 

Är det faktiskt den levnadsvisdom vi vill ge över till den generation som skall ta över den här världen? Är jag en sämre människa för att jag tycker att detta är så fruktansvärt fel? Skapar jag en massa missfoster igenom att bry mej?


Har väl insett att livet vore bra mycket enklare att leva om man slutar bry sej. Enklast tar man sej säkert genom jordelivet genom att sätta upp skygglappar så man bara inte behöver se eller bry sej om någon annan än sej själv. Samtidigt har jag dock insett hur inskränkt en människa blir som lever på detta sätt.

Genom att leva sitt liv medelst "skygglappemetoden" missar man nog de största rikedomarna.

Testa dej själv nästa gång  du går och lägger dej på kvällen med ett leende på läpparna. Ler jag för att jag gjort något bra för mej själv, eller för att jag gjort en annan människa glad i dag. Kan berätta för er som svarar ja på det första alternativet att det senare är det som får leendet att sträcka sej ända ner i hjärtat.

 Är det inte lite att missa poängen att tro att livet är en äventyrstävling där det gäller att komma till målet som den främste och  med de minsta skavanker av alla?