You only have one chance to do it right

Kvällens stund i tankevrån blev djup, riktigt djup. Tankarna och känslorna gick över hela registret.
Om man försöker allt och gör sitt bästa och det inte är nog, då är felet nog på ett helt annat håll. Då ska man inte behöva känna sej halvt värdelös.

Vi har bara fått ETT liv här på jorden. Det finns ingen chans för omtagning om första inspelningen skiter sej. Livet är ingen teater där vi maskerar oss för att spela en annan människa än den vi egentligen är. Det vi gör, det bär vi med oss till den dag när vi bäddas ner till den sista vilan och i många fall som ett eko länge efter det vi dragit det sista andetaget. Det liv vi lever nu ska vi väl försöka göra det bästa av. Inte bara för oss själva utan även för de som finns omkring oss.

När man om och om igen sett hur hastigt livet ändras och ändas, får man en annan prioritet. Man lär på det värsta sätt vad som är viktigt i livet och vad som bara är en del av vardagen. 

Jag vägrar att bli en människa som jag inte kan leva med. Då väljer jag hellre att  stiga åt sidan för att hitta mitt sanna jag igen.

Jag vill ha den känslan varje kväll när jag går och lägger mej att mina beslut var goda och i enlighet med den uppfostran jag fick. Jag vill inte att mina föräldrar ska behöva "vända sej i graven". 

Av en händelse stötte jag på ett citat idag som jag tyckte var så talande.

Om människan inte har någon kontakt med sin själ, blir livet tomt. Egot strävar då efter att fylla tomrummet, men det tar till fel metoder. Det är bara själen som kan skänka livskänsla, djup fullbordan och mening åt livet."

-Tommy Hellsten

 

Att leva i symbios

Har plötsligt insett att vi alla inte är skapade på samma sätt. De finns de som försöker göra sitt bästa för att alla ska vara nöjda. De gör det gång efter gång utan respons, de gör det av välmening, av kärlek,  men i något skede orkar de inte längre och struntar i det för att det bara inte ger något. Och så finns det de som bara ska ha och ha och aldrig blir nöjda och i slutändan häver sitt missnöje över att de inte längre är den stora gåvomottagaren. 

Finns säkert en psykologisk förklaring till dessa individer, men jag kallar dem givare och tagare. Vet inte vilken sort som är värre. De som underminerar sej själv och gång efter annan försöker allt för att den andra parten skall vara nöjd.  Eller de som bara förväntar sej en prestation utan att själv behöva lyfta ett finger.

 Båda handlar väl egentligen om en fullständig missriktad självaktning?

Varför ska det vara så svårt att förstå att livet handlar inte om bara DU eller JAG. Det handlar om VI. Det är VI som får oss alla att må bra, det är VI som delar denna vandring på jorden.
Och det vi gör, det gör vi tillsammans. Inte DU och inte JAG, utan VI

Ge och dej skall vara givet

Impulsköp eller?

Har i många år haft fullständigt skräck för allt vad halka heter. Ända från den gång när jag halkade och slog axeln ur led blir jag alldeles paralyserad så fort jag känner att greppet under skon inte håller. Det har gått så långt att jag knappt vågar mej ut när halkan slår till.
 Det hjälper föga att höra makens uppmuntrande ord om att ju mera man spänner sej, desto halare blir det.

Nu har jag investerat i något som jag hoppas kan hjälpa mej på vägen helt bokstavligt talat.

Känns lite som ett impulsköp att satsa 130 € på ett par skor när  man inte ränner ut efter vägarna de flesta dagar i veckan.

Hann prova dem på en kort hundpromenad i dag. Som referenser hade jag 1 st hund och 1 st plogande traktor. Hunden betedde sej som Bambi på hal is, traktorn slirade och sladdade och jag gick som om det vore sommarföre. Älskar mitt impulsköp redan nu.