Humöret sviker

Brukar nog hålla mej som en positiv människa, men nu börjar goda råd bli dyra. Verkar som om min vardag för tillfället består av 2 alternativ. Antingen att sopa in så mycket smärtstillande, muskelavslappande och allehanda medicin att kärringen är fullständigt däckad, eller att gå med riktigt ordentliga ryggsmärtor och ben som inte riktigt uppför sej på det sätt som jag vill.
 När sedan allt verkar att skita sej börjar humöret vara på en nivå som inte passar i ett forum som detta.
För tillfället förbannar jag mest allt och alla, men kanske mest mej själv som inte hade förstånd att lyssna på varningarna.

Tro mej,  jag ville inte ha detta. Du som fnyser, du får gärna ta över. Jag kan göra vad som helst för att slippa detta. Om du tar över dessa smärtor kan jag göra mitt eget jobb och även ditt på sidan om.

Jag vet, jag borde undvika att sitta, borde undvika alla framåtböjningar. Men försök att vara mor i huset och klara detta på samma gång. Försök att vara positiv efter att fått spendera en massa nätter liggande på en sida i soffan.

Jag är fullständigt säker på varifrån detta tillstånd härrör sej. Jag skiter fullständigt i att det inte finns på annat ställe. Jag visade på ett konkret sätt varför min rygg tog skada och responsen var snabb, men skadan var redan skedd.

Lever på hoppet att den unga damen med de hårda nyporna kan fixa lite midsommarstämning även åt mej, för annars tar jag till Voodoo-dockan!

Here I go again

Har kämpat hårt för att slippa detta. Ville aldrig ha det tillbaka, men jag träffade på min "överman". Hur jag än försökte, hur jag än tänkte på förhand för att undvika det som triggar i gång eländet föll jag i fällan. Jag vet vänner, ni varnade mej. Ni berättade om eländet, men nog skulle även jag dit och pröva.

Vet inte om jag är mest arg på mej själv, eller på de styrande som inte kunde lyssna när proffsen talade?

















Tänk er att tiotals, kanske närmare hundratals gånger per dag försöka nå försändelserna.

Just try to understand, we're only trying to do our job. But we like to have a nice and safe  work environment!

I vilket skede blev vårt viktigaste arbetsverktyg en bricka i spelet? När glömde ni bort att det är här vi gör vårt arbete?

Tack ni styrande i vårt samhälle som tvingade fram dessa eventuella dödsfällor! Det fanns en vits med att våra firmabilar var öppna, med ordentlig utsikt. Vi rör oss på ett sätt som inte är vanligt. Vi måste se vad som finns på sidan och framförallt måste vi se vad som finns bakom bilen.

Det beslut som ni gjorde för att öka säkerheten har gjort vår arbetsmiljö till en tickande bomb. Tänk er att backa i bostadsområden  utan att ha full koll vad som finns bakom, i ett bostadsområde där barn i alla åldrar älskar när vi kommer. Har själv haft små barn på trehjuling bakom bilen.  Tänk dej att många gånger per dag försöka ge dej ut i trafiken, men hamna och dra dej långt över ratten för att se om vägen är fri.

Nästa gång ni står inför ett beslut, ta reda på fakta av de verkliga proffsen innan ni bestämmer något!

Tänk

En dag som denna är det inte konstigt att man blir känslomässigt påverkad. För många kanske det verkar konstigt, men i vår lilla familj har vi denna dag gjort något som vi i vissa stunder befarade aldrig skulle hända.

 Tänk att det lilla knyttet som då i tiderna bara skulle ut för att rädda mammans liv i dag fyller 21. Som en eloge till livet kanske han räddade en annans människas liv i går.

 Dottern fick i dag sitt avgångsbetyg från 9:an. Hon var där med alla de andra 9:orna. Hon kämpade och tog övertag över de mörka demonerna som ville få henne att bli en liten värdelös prick utan liv. Hon gjorde det som vi för några månader sedan aldrig trodde var möjligt. I de mörkaste stunder trodde vi faktiskt aldrig vi skulle se denna dag. Hon var med som en del av de som äras bör. Men ett litet misstag i hela processionen tänkte fälla henne ner till den mörkaste avgrund. En helt oövertänkt kommentar till hennes lilla missöde fick henne att falla tillbaka i det djupaste mörker.

 Om någon kom fram till mej och bad mej nämna den person som jag beundrar mest är svaret givet: Min dotter! Hon har en levnadsvisdom som få har. Nästan varje dag häpnas jag över vilken mognad hon uppvisar när det verkligen gäller. Många sk. vuxna som levt nästan ett halvt sekel har inte i närheten det förstånd och medkänsla hon uppvisar.

 “Remember that I’m Human. Before you judge me or decide how you’ll deal with me, walk awhile in my shoes. If you do, I think you’ll find with more understanding we can meet in the middle and walk the rest of the way together.” -- Eric Harvey and Steve Ventura