En lång väg tillbaka

Känner så stor tacksamhet över att ha träffat läkare som faktiskt lyssnar på patienten. Under årens lopp i kampen mot värken, har jag nog träffat på både ett och annat stolpskott. Från den makabra läkaren som ansåg att felet satt mellan öronen,  till så sent som 18.7.2017 i ett röntgenutlåtande där det står att det inte finns tydliga tecken på artros  i radius-lunatum leden. Den led som under operationen konstaterades helt sakna det skyddande brosket på bärande ytor.

Redan nu känner jag en stor förändring mot tidigare. Trots att jag fortfarande har ont från och till efter operationen,  så märker jag ju att den förhatliga och konstant närvarande artrosvärken nu är helt borta. Så trots en rätt omfattande operation där man fixat och trixat i ben, så har jag mindre ont än tidigare.

Vågar nog inte helt tro att värken är borta. Efter åratal där värken kraftigt påverkat mitt liv och där den kommit smygande tillbaka trots att man gjort ingrepp efter ingrepp för att råda bot på eländet, så finns ju tvivlet där säkert så länge gipset sitter kvar. Det som dock inger lite hopp är ju att den led som nu stelopererats nog fick en ordentlig smäll redan vid olyckstillfället och problemet som nu åtgärdades har legat och spökat och förvärrats sen dess.  Dessutom finns det knappt några "fria" leder kvar i handleden som kan drabbas av artros.

Så trots att den där Murphy sitter och småflinar och gnuggar händerna där på min axel så väljer jag att tro på att nu är det värsta över, 10 år efter olyckan och drygt 7 år sedan jag första gången besökte läkare p.g.a. värken.

Nu gäller det småningom att lära sej leva med en handled stel som en planka, men med tanke på hur styv och stel den var sista tiden före operationen, så tror jag inte det ska bli allt för svårt. Och ärret, som lär ska sträcka sej över stor del av handryggen och en bit upp på underarmen, bryr jag mej inte om. Huvudsaken bara jag slipper värken. Hoppas innerligt att jag kan promenera, simma, cykla och gymma igen utan att värken slår till och förstör allt. 

Tredje gången gillt

Så är man då nyopererad i handen igen, 3.gången på 4 år. Oj vad jag våndades inför denna operation. Trots den konstanta värken försökte jag intala mej att det kanske inte är så farligt utan att det mesta satt i huvudet.

Med facit i hand kunde både jag och kirurgen konstatera att denna steloperation borde gjorts från första början.

När han kom in i ledkapseln kunde han konstatera att brosket mellan månbenet (grannen till båtbenet) och strålbenet (underarmsbenet) var helt förstört och saknades helt i "skarven". Han konstaterade även att det troligtvis skadats redan vid olyckstillfället, eftersom det inte skulle se ut som de gjorde av normalt slitage.

Så nu har jag en skena och en massa skruvar i handen. Är ju bara att gilla läget och lära sej att fungera med en hand stel som en planka. Fingrarna fungerar och rotationen från underarmen ska vara nästan intakt. Viktigaste är att värken är borta.