Börjar sakta men säkert ha återhämtat mej från galloperationen. Den första veckan kände jag mej nog ärligen rätt mörbultad och lapptäcket och blåmärken på magen var ganska iögonfallande. Blåmärken kom av att operationen tydligen var av den bökigare sorten dels för att det var lite trångt i magen och dels för att Lostenen där var lite bökig att få bort. Fick även ett lite större sår magen där de tog ut stenen just för att den var så stor.
Men nu känns det nog som om det kunde räcka för en tid framöver. Nu känner jag att det är dags att samla ihop spillrorna av min lekamen och försöka bygga ihop den till något som åtminstone lite påminner om en mänsklig varelse.
Nog blir man rent ut sagt lite rubbad av att konstant gå med en sån värk. Det har jag konstaterat förr, men det blev ännu klarare den första natten efter galloperationen. Så där med facit i hand förstår jag inte varför jag inte begärde mera värkmedicin där under natten istället för att ligga där och inte våga röra mej för att det gjorde så ont av dränet i magen.
Vet inte om det bara är jag, men efter månader (t.o.m. år av den där helvetiska värken) så har det satt sej en liten djävul på min vänstra axel som åter och åter igen påpekar att jag ska sluta att överdriva. Det gör inte så ont som jag tror, det är bara jag som är "pito". Och naturligtvis lyckas den där lilla elaka gubben trigga igång min egen envishet, jag biter ihop bara för att bevisa att jag inte alls är någon gnällig barnrumpa som gråter över att det är lite ömt.
Så där när jag ser det skrivet framför mej så inser jag ju att det är Jantelagen som slagit till och det slår mej hur otroligt destruktiv den dumma Jante egentligen är.
Har själv svårt att förstå alla känslorna inom mej. Minns ju alla de gånger när smärtorna for genom handleden ungefär som om någon stuckit en kniv där och vridit om. Minns ju hur jag vid flera tillfällen satt där i postbilen och lät tårarna trilla för att det gjorde så fruktansvärt ont, samtidigt som jag satt och höll handleden mot sidorutan för att det kalla glaset gav lite lindring.
Oj vad jag önskar jag kunde lägga allt bakom mej och återgå till den där vanliga gråa vardagen som med facit i hand kanske inte alls vore så grå och trist.
För tillfället vill jag så mycket men måste hålla tillbaka enligt läkarordination. Är ju mitt i en läkningsprocess som det vore ganska dumt att äventyra.
Men har den senaste veckan också drabbats av lite jobbiga tankar. Någonstans långt bak i huvudet finns en orostanke över att alla borttagna bendelar förorsakat en instabilitet i handen trots steloperationen. Har fått känning av smärtor där det egentligen inte borde finnas något som smärtar.
Men har i alla fall blivit en riktig hejare på att skala potatis trots allt. Hade stora problem med just den hushållssysslan, men kom på en alldeles egen teknik. Kör en egen variant med att hålla potatisskalaren nästan helt stilla och i stället förflytta rörelsen till potatisen och vänster hand. Svårt att förklara men det funkar faktiskt ganska bra. Skit på dej Jante!
Men nu känns det nog som om det kunde räcka för en tid framöver. Nu känner jag att det är dags att samla ihop spillrorna av min lekamen och försöka bygga ihop den till något som åtminstone lite påminner om en mänsklig varelse.
Nog blir man rent ut sagt lite rubbad av att konstant gå med en sån värk. Det har jag konstaterat förr, men det blev ännu klarare den första natten efter galloperationen. Så där med facit i hand förstår jag inte varför jag inte begärde mera värkmedicin där under natten istället för att ligga där och inte våga röra mej för att det gjorde så ont av dränet i magen.
Vet inte om det bara är jag, men efter månader (t.o.m. år av den där helvetiska värken) så har det satt sej en liten djävul på min vänstra axel som åter och åter igen påpekar att jag ska sluta att överdriva. Det gör inte så ont som jag tror, det är bara jag som är "pito". Och naturligtvis lyckas den där lilla elaka gubben trigga igång min egen envishet, jag biter ihop bara för att bevisa att jag inte alls är någon gnällig barnrumpa som gråter över att det är lite ömt.
Så där när jag ser det skrivet framför mej så inser jag ju att det är Jantelagen som slagit till och det slår mej hur otroligt destruktiv den dumma Jante egentligen är.
Har själv svårt att förstå alla känslorna inom mej. Minns ju alla de gånger när smärtorna for genom handleden ungefär som om någon stuckit en kniv där och vridit om. Minns ju hur jag vid flera tillfällen satt där i postbilen och lät tårarna trilla för att det gjorde så fruktansvärt ont, samtidigt som jag satt och höll handleden mot sidorutan för att det kalla glaset gav lite lindring.
Oj vad jag önskar jag kunde lägga allt bakom mej och återgå till den där vanliga gråa vardagen som med facit i hand kanske inte alls vore så grå och trist.
För tillfället vill jag så mycket men måste hålla tillbaka enligt läkarordination. Är ju mitt i en läkningsprocess som det vore ganska dumt att äventyra.
Men har den senaste veckan också drabbats av lite jobbiga tankar. Någonstans långt bak i huvudet finns en orostanke över att alla borttagna bendelar förorsakat en instabilitet i handen trots steloperationen. Har fått känning av smärtor där det egentligen inte borde finnas något som smärtar.
Men har i alla fall blivit en riktig hejare på att skala potatis trots allt. Hade stora problem med just den hushållssysslan, men kom på en alldeles egen teknik. Kör en egen variant med att hålla potatisskalaren nästan helt stilla och i stället förflytta rörelsen till potatisen och vänster hand. Svårt att förklara men det funkar faktiskt ganska bra. Skit på dej Jante!
