Under den här resan med en trilskande hand, har jag
åtminstone lärt mej en sak. Det är otroligt viktigt att man har ett fungerande
vårdförhållande. Gick flera veckor före operationen och 2 månader efteråt helt i onödan bara för att
försäkringsbolaget bestämde att avbryta ett vårdförhållande och kasta över mej
till ett annat, som de själva inte hade helt på klart i vilken stad det skulle vara. Att kasta en människa så där mellan vårdinrättningar och
vårdande läkare skapar dels en otrygghet hos patienten och dels en massa
merkostnader eftersom ett fungerande
vårdförhållande tar sina besök att bygga upp.
Först vid återbesöket senaste fredag fick jag känslan av ett fungerande vårdförhållande och därmed svar på en massa frågor.
Jag vet inget om handkirurgi och jag kan inte kräva att arbetsplatshälsovårdens läkare vet lika mycket som en handkirurg och dessutom besitter kunskapen att se på ett op-sår vad som gjorts innanför huden. Här har vi mer eller mindre irrat i mörker i 2 månader och försökt efter bästa förmåga göra det bästa av situationen.
Jag anser att i dagens Finland ska ingen behöva genomgå samma behandling som mej. Att åka i väg till en främmande "privat" inrättning för att en helt främmande människa ska skära i en och det enligt uppgifter som man egentligen inte vet vad de omfattar.
Här har man kämpat med en hand som bara inte vill fungera så som man i något skede fått berättat för sej att den borde i det här skedet. Har hunnit ångra operationen både en och två gånger.
Nu när jag vet vad som egentligen gjordes i min handled och hur lång konvalescenttid man normalt räknar med efter just ett dylikt ingrepp så märker jag hur både tanten och handen blev på betydligt bättre humör.
De framsteg som jag själv märkt den senaste veckan ger hopp om att det här blir bra. Än har jag nog en bit att vandra för att få en fungerande handled, men jag märker ju att rörligheten ändå är bättre än före operationen och smärtorna är annorlunda än innan.
Den fysiska återhämtningen må ta sin tid, men den mentala återhämtningen tog ett jättekliv framåt med insikten om operationens omfattning.
Jag inser ju att jag bara varit en bricka i det ekonomiska tänkandet. Men när ska de där som bestämmer inse att det som står på dataskärmen inte alltid är det förmånligaste alternativet? När ska de inse att det som du och jag känner inte kan programmeras in i ett system?
