Många tankar i mitt huvud

Undrar om inte det här kan räknas som en medelålderskris? Tankarna snurrar i huvudet och ofta vaknar jag alldeles för tidigt p.g.a. alla tankar.

Har under den senaste tiden fått granska och betänka de levnadsprinciper jag är uppfostrad med och står för.  Och mer och mer kommer jag fram till att det krävs en förändring för att jag ska kunna leva upp till just de principerna. En förändring för att jag helt enkelt ska kunna leva med mej själv.

Har ända till de senaste åren älskat det jag hållit på med. Har älskat att vara en budbärare och känt att jag har gjort en skillnad. Men  just i de där levnadsprinciperna finns en liten "regel" som säkert för många känns banal men för mej är A och O.

Tecken på ett gott arbete är att motparten går "med ett leende på läpparna".

Men när detta inte längre är viktigt i jakten på minuterna så försvinner mycket av charmen i allt det man gör i vardagen. Och när det går så långt att man får repressalier för att man ens vågar ta sej tid att bry sej om människan man möter i vardagen så känner jag att gränsen är nådd. Och när man borde sluta att bry sej om sin nästa och välja att glömma allt vad respekt och medmänsklighet är så känner  jag att nu får det vara nog.

Aldrig att jag ger avkall på de principer jag är uppfostrad med. De som känner mej vet att jag i ett skede  var på väg  att välja vad jag nu vill kalla fel väg. De  vet också att jag tackar min skapare för den gången när jag halkade i Nykarleby och slog axeln ur led. JAG är tacksam för något av de mest våldsamma smärtor jag någonsin känt.

Den dag jag slutar bry mej om de jag har omkring mej. Den dagen finns jag inte mera.

Det gör ont!

Kan en vettig människa förklara en sak åt mej?

Låt oss ponera att du har värk någonstans. Ganska få är väl de som uppsöker läkare den första tiden. Först går man väl i medicinskåpet eller till apoteket  och tänker att det är något tillfälligt, om man nu inte råkat ut för någon olycka. Det tar väl ganska många dagar, t.o.m. veckor  som man tar de där pillren innan man ens inser att kanske det faktiskt är något fel. I det skedet sätter man sej vid datorn och börjar 'googla'.
Alltså vi är ganska långt fram i sjukdomshistorien redan i det skedet när vi inser att vi behöver hjälp och  väljer att äntligen uppsöka läkare. 

Tyvärr verkar inte läkarvetenskapen hunnit uppdatera sej. Så i det skedet när du söker hjälp, efter alldeles för mycket självmedicinering och googlande, bjuder de exakt samma pillercoctail som du redan bjudit dej själv på alldeles för länge. Alltså de första läkarbesöken är en direkt tillbakagång i sjukdomshistorien.

Och tyvärr i dagens arbetseffektiva samhälle finns även förteckning över hur sjuka vi får vara och  länge våra krämpor får räcka. Men i den förteckningen finns inte perioden av självmedicinering inberäknad.

 Plötsligt har det blivit fruktansvärt fel att känna den minsta smärta. Vi ska bara prestera långt över det som är rimligt.

Sedan när har det blivit omänskligt att vara mänsklig?