I bland går det bara inte att vara alla till lags. I det skedet när man känner att man inte räcker till hur mycket man än kämpar, är det eventuellt dags att stanna till en stund för eftertanke.När man om och om igen inte känner igen den människa man blivit, måste man sätta sej ner och göra en inre redovisning.
Känner ända ner i lilltån att det är nog så här man känner när man är på väg till den ökända väggen. Hoppas dock innerligt att jag hann trycka bromsen i bottnen innan jag smällde in i den med full fart.
Är otroligt besviken på mej själv att jag låtit det gå så här långt. Jag borde ha vetat bättre, men ändå föll jag i fällan. Glömde bort vad och vem som är det viktigaste och vad som bara är ett delmål till att kunna njuta av det viktigaste.
Det som slutligen fick mej att inse det idiotiska i mitt handlande var väl gårdagen. Berättade att jag fixade de krav som ställdes på mej, men med livet som insats. Då när en i omgivningen sa men så är det väl varje dag, kände jag som om en blixt gick genom hela mej.
Har bestämt mej att ta tillbaka kontrollen över mitt liv, för efter vad jag vet så har jag bara ett och det är mitt. Vägen dit kommer inte att vara enkel, men känner ett inre lugn efter de beslut jag kämpat för att ta.
